Ollies värld.....

Ollies värld.....

Måndag - Hösten är här!

tankarPosted by Olavi ahokas Mon, August 18, 2014 12:05:08

Måndag – Lite sol ute nu, i helgen var det riktigt dåligt väder, regn, blåst och kallt. Till natten till söndagen så var det en köldknäpp som såg till att det plötsligt blev en hel del gula lv i vissa av björkarna. Sov mest, det nya lugnet gav mig sömn, mycket sömn. Pinsamt nog så vaknade jag på eftermiddagen precis som man hade gjort om man hade varit ute och festat natten innan. I fredags åkte jag ut till Falun, träffade min kompis och vi åkte mest runt. Hamburgare i Borlänge, sedan kollade i på stan och dess uteliv, därefter tillbaka till Falun som hade fått ny ljudkuliss från Rockstad Falun, vädret var dåligt även då. Han såg ut att må bättre och var beredd på att börja få ordning på sitt liv igen, han lät piggare och i stora stunder var han som vanligt, så som han var innan november. Men ibland sjönk han in och blev så som han har varit sedan dess, men jag tror att han har gjort framsteg.

Vi snackade om en hel de det som har varit, mycket om han ex och det slog mig att det var väldigt mycket, ja kusligt mycket likheter med dem och vi hade gått igenom samma saker nästan samtidigt med dem. Jagfrågade om han misstänkte om hon hade haft diagnos, och det hade han inte tänkt på. Det var ju han som tipsade om vad mitt ex led av. Mycket av det materialet gjorde att jag förstod saker kring bättre. Men hade jag vetat innan så, mycket av det som var oss hade nog inte hänt. Snacket mellan oss gjorde rätt starkt intryck på mig och förutom att sova har jag kört runt en hell del med bilen. Samtidigt som jag har hamnat i ett nytt tillstånd, jag vet inte hur man ska beskriva det men det känns som jag har hamnat bredvid mig själv. Nu så gäller det nog att fylla ett vakuum som är mig med något nytt, det som jag var innan känns som ett rätt dåligt alternativ, jag har nog dämpat en hel del och många saker jag har pysslat med känns rätt mycket som innehållöst fyllande av tomrum. Behöver nog annat, bättre och mer levande. Mitt liv har varit rätt enahanda och därför nog har mina resor till Norge funkat som andrum. Kanske därför har det alltid känts så jäkla skönt den stunden när allt är packat med norska sedlar i fickan, bilen nytankad och servad, att åka iväg. Men känslan av åka är stort, har nu en massa bilder från mina tidiga resor till Norge, kanske blir det här min sista resa dit, jag kan den numera rätt bra och egentligen vill jag ha någon med mig för att visa smultronställena där. Det har känts tungt att inte få dela med sig annat än på fotografier solnedgång på Dovrefjäll eller hur vågorna piskar klipporna vid en fiskeby på en trång holme vid atlantkusten eller det man ser när man stannar till extra vid kajen i Geiranger. Alltid vid de här stunderna har känts att någon har fattats mig.

Nätdejting säger någon, har provat det men det har varit som köpa gris i en säck, man har ingen aning vad man får och de som jag träffat har ju varit katastrofer, vill inte göra det mer, det räcker. Men samtidigt är det så att jag inte vill tyna bort, även jag vill kunna dela av glädjen över att vara två, inte tre eller fyra, som det var sist. Då har jag inte räknat in hennes barn utan hennes diverse äventyr. Men jag känner också att det börjar bli hopplöst, det finns nog ingen där ute.

Samma sak med resorna, var det med den tiden när jag åkte iväg till henne, resan dit var nog lika skönt som slutmålet, att se henne kliva av bussen eller spårvagnen och se henne rusa till mig och den första kramen och kyssen. Sedan blev det förnedringen av att skiljas, att åka hem och se henne gå. Kändes som en förnedring att inte kunnat säga att jag har jobb här nu, och en bostad. Sov över hos mig och vi hämtar dina grejer hem till mig. Det var många gånger det hon ville, att jag bodde där hon bodde, att jag var fysiskt där dagligen.

Samma sak känns när mina dagar i Norge är över, hemfärden kändes alltid tung, som hemfärd för ett lag som bortaspelat i nederlag. Med andra ord har jag inte trivts med min vardag. Jag har intressen, kanske långt mer än de flesta och jag är rätt påläst om dem och det har varit skönt att kunna pendla och smälta in i olika sammanhang och för många har det har varit oväntat. Men om jag egentligen har haft någon nytta egentligen personligen vet jag inte. Men det som har varit bra är att jag har kunnat hålla på med dem när jag velat. Jag är nog rätt strukturerad men vill ha det oplanerade att göra saker lite spontant. Det har funkat bra då när jag har åkt till Norge, då har det har varit vad jag rätt oplanerad, vaknat på morgonen och tänkt, kanske ska jag till Jotumheim istället idag eller annat. När jag åkt iväg från stugan har därför varit lite luddigt begrepp. Med andra ord har jag inget emot förhållanden på avstånd, fast det var över smärtgränsen med de 49 mil, det käkade upp min ekonomi och gör det fortfarande. Hoppas dock att nästa gång är det lite närmare och att jag får napp på ett nytt liv, de 18 åren här uppe börjar bli nog. Det är dags att dra vidare, fast det blir nog söderut, gillar snö och vintern men inte kylan. Fan, det är dags!

Har haft olika knep för att hanka vidare under den här tiden jag har mått verkligen dåligt, det känns lite bättre nu men men jag har ingen kurs i mitt liv eller att det är någon vid rodret. Jobbsökeriet är inte lätt sak för mig, gillar inte känslan av tigga om uppmärksamhet som man måste göra. Marknadsföra mig själv är inte lätt för jag vet inte om varan är något enastående och jag är nog för personlig för mig själv. Ändå har jag varit duktig på att marknadsföra annat men inte mig själv. Tror nog att de svåra åren som elev när jag flyttade hit har på verkat mig i den delen. Jag hade en mardröm i skolan från fyran hela vägen till slutet av gymnasiet.

Skolan har vaknat till liv, det är återigen spring i korridorerna. De nya niorna ser ut som de gamla åttorna men många har växt till så att man inte ser vilka de är, trots att det har egentligen bara gått några veckor sedan skolavslutet. Nya sjuorna ser ut som småglin när de vilsna försöker hitta dit de ska, skolan är inte lätt att orientera sig i, även jag hade svårt då när jag var ny, men då ombyggdes eller flyttades det inte så mycket runt i skolan. Det regnar ute igen, det är ju höst nu. Kramar!