Ollies värld.....

Ollies värld.....

Tisdag.

VardagshändelserPosted by Olavi ahokas Tue, August 19, 2014 10:55:15

Dagens Långa...

Tisdag – Grått mulet, lite regn som känns som istappar mot min skalle. Tur att man har bil en sådan här dag. Sovit dåligt, massa tankar. Var på läkarbesök igår som skulle vara ren rutinkontroll för sockret. Antagligen hade diabetessköterskan slagit larm för jag var väldigt nere vid förra besöket för min läkare hade tungpunkten hur jag hade det. Det blev tydligen lite jobbigt för henne för hon började gråta. Själv så var jag på gränsen, fick samla mig för att hålla minen. Det är dåligt fortfarande men bättre än förra veckan. På väg in till läkaren ringer min mor och berättar att farsan har blivit förd med ambulans från vårdcentralen i Orsa till sjukan i Mora, samma byggnad som jag skulle träffa min läkare. Han har troligen fått infarkt igen, bara fyra veckor efter den förra.

Han var fortfarande i akuten när jag tog hissen två trappor ner, avdelningen var nu renare än sist. Men fortfarande i samma trista obestämda gul färg som man borde byta till lite piggare. Jg hittar väl runt där, inte bara för att farsan har legat där men för jag har legat där i sammanlagt fyra veckor. De första gångerna var på grund av min diabetes som var arv av att jag drack minst två liter Coca-Cola om dagen, då var jag i gång 24 timmar om dygnet nästan med ambition av att bryta in som reklammakare med allt det innebar. Då fanns det fortfarande marknad på sådant, allt från rena annonser till reklamblad, banners och allt möjligt. Innan det var det måleriet som jag höll på med i nätterna men jag hade inget dags jobb att tänka på då. Det blev för mycket socker i min kropp, har inte druckit det så värst mycket efter det. Den fjärde gången var för sorkfeber. Det var lite konstigt för jag kände mig lite febrig på förmiddagen och senare gick den upp, hade över 41 grader när jag kom hem och fick ta mig på akuten. På mornarna kunde jag inte stå på mina ben och fick ta fram kryckor men ju mer jag rörde mig på dagen, bättre det gick men nästa dag var det samma sak igen. Är inte förtjust i sjukhus, därför blir mina besök på mina anhöriga och vänner lite korta där.

Är dock orolig över farsan och hur han ska kunna återhämta sig. Det är ju Tarzan personifierad och han har alltid haft ett väldigt stort behov av att hävda sig, han visar gärna vad han kan och för varje besökare har besöket i det provisoriska gymmet han har inrett ett måste. Där har han alltid ansträngt att visa hur stark han är även med tanke på sin ålder så försöker han matcha eller helst bräcka vad besökare mäktar med. Ta det lugnt finns inte på hans karta. Det blir nog inte samma sak med korta promenader och vila. Hjärtproblem är nog det sista en aktiv person vill ha som dom. Mest klagade han om att de inte har eurosport på TV på avdelningen, han so är gammal idrottare är tokig i sport.

Jag hade tänkt annars ta en mindre utflykt ikväll men med den situationen som är nu får det bli en annan gång. Morsan tar det hårt, det är ju hennes livskamrat som är inlagt och det är inte ofta jag har sett dem kramas men nu gör de det vid besök, hon är väldigt orolig.

Har haft data introduktion till hälften av skolans nya sjuor, det gick rätt bra, det var lite stökigt som vanligt när nya elever ska börja i en ny skola. Men med hjälp av deras klasslärare så gick det rätt bra. De får gå igenom de numera strikta reglerna som gäller, kolla att deras konton funkar och lära sig var man spar saker. De fick eller får vid introt skriva ett kort hej på word, spara den på rätt ställe och skicka det på mejl till sig själva. Det sistnämnda för att kunna fortsätta med sina arbeten hemma om så behövs. Resten av veckorna blir bokutlämning och det kommer att pågå några veckor till, därför en sen semester i höst.

Farsans sjukdom kom lite olämpligt för mig, hade precis kunnat lämna skiten till stora delar bakom mig och hamnat i en ingenmansland. Det sista 12 månaderna har varit en varit en pärs som har varit rätt obeskrivbar. Men ändå har man hängt med. 2013 var ett riktigt dåligt år, den här om möjligt ännu sämre och jag vågar inte säga att man har nått bättre. Varje gång när man dunsar till så händer det något och man faller ännu mera ned. Men det bör nog inte bli mer fall så färden vidare är nog uppåt. Kanske blir det så att det ska hända mer positiva saker i fortsättning så att man får ork med att hitta mig tillbaka igen… kramar!