Ollies värld.....

Ollies värld.....

Onsdag!

tankarPosted by Olavi ahokas Wed, September 17, 2014 15:30:56

Onsdag – det är redan eftermiddag, lunchen är i tryggt förvar i magen och väntar på slutsignalen för dagen. Det är lite kallare än tidigare i veckan men 15 grader i solen är väl rätt hyfsat med tanke på att det är andra halvlek av september. Skolan börjar få sin rytm det börjar bli invant, även för de små busfröna som går i sjuan. Än har de respekt för ordningen men det kommer att förändras. I år har skolan infört mobilförbud under lektionen och det verkar funka bra, det har varit ju rätt många som har varit för intresserade av sina mobiler. Denna lilla tingest som verkar ha blivit centralpunkten i deras liv. Du Abraham Lincoln Bell, om du visste vad du har orsakat för oss så där 150 år senare, du skulle nog säga ”Det hade jag ingen aaaaning om!”.

Nog har telefonen blivit en central del även för oss vuxna fast det är rätt få som sitter och spelar idiotspel på den, eller Jag använder den rätt mycket men saknar inte den så nämnvärt de gånger jag har glömt den hemma, fast på bilfärder annanstans än till jobbet så då är den viktig. Använder den som även som kamera och på gymmet som musikspelare. Förutom det har jag ibland kollat i det för uppdateringar p Facebook och annat. Fast jag är inte förtjust att Sms. men det gör jag rätt ofta också. Men egentligen behöver jag nog det egentligen, men den är bra att ha med. Det är rätt sjukt vad den kan men använder de alla appar och sådant som finns. På min gamla la jag in appar för Swebus och SJ för att underlätta exet när hon skulle hit. På den nya har jag inte behövt det, jag har bil..

Har inte haft någon som helst kontakt med henne i två månader och är väl inte ens nyfiken även om jag fortfarande ibland får hejda mig lite. Bäst så, det känns ju som självförnedring att snoka. Om hon vill något så kan hon ju messa eller ringa, om hon har kvar telefonnumret. Det hela är egentligen väldigt slut kapitel, ett mörk och sorglig kapitel i mitt liv, nu pågår det mödosamma och långa processen att hitta tillbaka, men inte riktigt till samma liv som förr. Det skulle kännas rätt mediokert. Men det behövs nog rätt mycket för att jag ska tända till igen. Bygger rätt mycket murar runt mig, trots det är jag väl rätt social men nog mer reserverat social. Mycket av kontakter jag har känns rätt så ytliga och man kan nästan gissa dels vad folk kan säga innan de säger något eller hur de reagerar. Det är rätt mycket som att snacka med en zombie med dem. Kanske är det också nu at jag är rätt zombiefierad, jag funkar men inget mer. Jag känner inget, varken glädje eller sorg, även i bakgrunden finns det en ilska, som väntar att komma fram. Den ilskan behöver riktas mot den personen som orsakat det med det är lönlöst. Hon skulle inte kunna förstå det, för hon lever i en tillvaro som hon har byggt upp med hjälp av flickdrömmar där hon lever som en Barbie i en rosa drömvalrd, där allt obehagligt som skuldkänslor viftas bort efter en stund med huvudet i den heta ökensanden, och även den sanden är rosa.

Funderar kring det där, så pass mycket att jag borde skriva ner allt i en novell eller romanform, hur det är att ha en väldigt nära som har obegripliga symptoemer, men än får det mogna, måste fortfarande få distans till det. Jag har inte mycket aptit, vare sig upplevelser eller i mat. Har gått ner en massa kilon under den här tiden. Är ibland hungrig men även den känslan går över ibland. Kanske är det så att se till att jag inte äter mycket är ett slags självplågeri, för jag jhar en viss önska över att skada mig. Kanske för att kunna reagera eller vakna till, eller så är det för att bedöva, vem vet. Jag överlever, fungerar så där, just nu är det gott nu.

Spelar en hel del gitarr på jobbet, efter alla dessa år har jag blivit vän med en nylonsträngad gitarr och kan anpassa spelandet allt mer till den. Är nog rätt mycket mera duktigare på att få känsla än det tekniska. Fast jag har en bra övning av det tekniska genom att jag spelar huvudriffet till ”Cowboys from Hell!” av Pantera. Är 54 år och fortfarande är det så att jag älskar kicken av metall & hårdrock. Men jag har två CD-n med musik som spelas på typ NRJ, vissa av dem är riktigt bra vissa är typ dagisbetonat. Eftersom jag har ännu en massa utgifter som jag försöker strypa, mest genom att inte köra mycket och en del gamla synder från tiden med exet, så kommer nog den nya ministudion bli en julklapp till mig själv. Fast då får inspelningarna vänta till våren, för den stränga vinterkylan här är inte så bra för instrumenten. Gitarrerna som är byggda av trä får problem och även torkad trä har fortfarande en hel del liv i sig. En del är redan nu i mansålder och de blir ännu mer känsliga för kyla och våta klimat.

Onsdag idag, det betyder en stund i den vedeldade bastun, bastar två gånger i veckan och det är en skön känsla man har är man som nybastad kan ta det lugnt, speciellt nu när solen trilskas gå ner allt tidigare och nätterna blir bara kyligare. Fast vid månadsskiftet är nära med semestern som väntar, ser mer framemot det nu än på den semestern jag hade i somras. Det är bara tio dagar dit. Kramar!


Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.